Har precis avslutat boken "Familjegraven" som är en direkt fortsättning på boken "Grabben i graven bredvid". På framsidan av pocketutgåvan finns citatet från Amelia "Hurra, vilket lyckopiller!" vilket jag inte alls tycker att boken är. Jag tycker närmast att berättelsen är en sorglig beskrivning över hur två människor från olika världar och med olika värderingar varken förstår varandra eller kan stötta varandra under småbarnsåren. Mannen, Benny, har en traditionell (patriarkat?) syn på den manliga och den kvinnliga rollen i familjen. Kvinnan, Desirée, tycker att även hon måste få ha ett yrkesliv vid sidan av familjen för att inte kvävas i förhållandet.
Visst kan boken ge en viss inblick i hur det kan vara att vara bonde på 2000-talet och visst kan man ha en viss förståelse för Bennys syn. Det går däremot inte att komma ifrån att Katarina Mazetti ändå tar parti för Desirée, vilket jag också gör som läsare. Eller beror det bara på vilket kön och bakgrund jag har?
Av en god vän som är bekant med K Matzettis äldre barn har jag fått veta att hon själv haft ett liknande förhållande, så med andra ord är nog böckerna om Desirée och Benny rätt självbiografiska. Det är lite kul att tänka på det när man läser böckerna...
Är då boken familjegraven värd att läsas? Det klart att det är en fyndig berättelse med en del passager som man kan dra på munnen åt. Man ska dock inte gå in med förutsatsen att det är en rolig bok som är som ett lyckopiller - jag skulle säga tvärt om. Boken slut är helt öppet, så visst kommer det en tredje och avslutande del? Och för att läsa en tredje del bör man väl ha läst den andra innan..
En fyndlig detalj i boken är att den är uppdelad i 7 delar, en för varje år som utspelas. Dessa delar har fått namn efter väderfenomen,
Växlande molnighet
Uppehållsväder och sol
Spridda skurar
Kulingvarning
En kallfront passerar
Uppklarnande och tidvis sol
Disigt och dimma - svag sikt
Bara man ser dessa underrubriker kan man ana svängningarna i Bennys och Desirées förhållanden, eller hur...
/Annelie
